Zlatan är Zlatan.

Nu är han historisk. Tredje guldbollen i rad. Förtjänade han den? Probably.

Jag gillar inte honom värst mycket, kan bero på att han spelar för Inter och jag är milanista per sempre. Enligt mig är han överskattad, jag blir frustrerad när folk skriver att Zlatan är Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna. Jag vars föräldrar inte ens var påtänkta när Gre-No-Li spelade i Italien vet hur stora de var, så lite arg blev jag över hur journalisterna i Sverige kunde glömma bort de, i Milano hyllas de fortfarande så varför inte här?

Bättre blev det inte när min svensklärare gav mig boken "Zlatan är Zlatan" att läsa och jag var säker på att det skulle sluta med att jag tände eld på den eller något liknande men no worries boken är hel. Den var faktiskt bra, så pass bra att jag köpte den till min kompis som avgudar Zlatan (för hans utseende inte karriär annars hade vi nog inte kunnat vara vänner).

Man får läsa om Zlatans uppväxt, vilket är som vilken annan unge som helst, förutom att han gick runt med en boll överallt, sov med den och irritera sina grannar med den. Redan som liten var han medveten om sin skicklighet. Han var bara inte medveten redan då utan även självsäker. Han växte upp i Rosengård, där var tvungen att armbåga sig fram för att synas, vilket har format hans starka psyke. Han fick tidigt lära sig att klara sig själv och av pappa Sefik fick han lära sig att aldrig lita på någon. Hans föräldrar var bra föräldrar men det var kompisarna som var familjen och Rosengård var skolan. Hans betyg var inte så värst bra men Zlatan är inte dum, han var bara inte så intresserad utav skolan, han la i stället ner all sin tid på fotbollen.

Som elvaårig förstod Zlatan inte varför han inte redan spelade i Malmös A lag, redan då visste han även att han skulle bli proffs, han var säker på det. Men allt var inte alltid så lätt för Zlatan, när han var 15 var han nära på att lägga av med fotbollen. Varför? Jo, för att han inte hade lyckats utveckla som resten av sina kompisar, han var sen in i puberteten och var för tunn jämfört med sina lagkamrater. Då fick Zlatan förlita sig på sin teknik att ta sig förbi motståndarna men om det inte gick bra i början gav han upp direkt, vilket man kan märka även när han spelar matcher nu. Han fick lite speltid och ville ge upp, ville sluta med fotbollen men tränarna övertalade honom att stanna en säsong till. Zlatan växte till sig och lyckades få en ordinarie plats i laget.

Man får följa Zlatan från Rosengård ända till Amsterdam och slutligen Milano, boken är faktiskt väldigt intressant och man förstår varför Zlatan är som han är. Visst har han gjort onödigt dumma grejer och även de finns med i boken. Även när han tuggar tuggummi under nationalsången, bråkar med svensk media, snor andras straffar eller bojkottar landslaget så är han vår Zlatan och vår Zlatan kommer han att förbli.

Men alla har inte det starka psyket det krävs för att lyckas, Martin Bengtsson debuterade som 16åring för Örebro Sks Alag och var nog större talang än vad Zlatan någonsin var, han likt Zlatan visste redan som nioåring att han ville bli proffs. Han tränade tre timmar varje dag i tre år och till slut fick föräldrarna nog och tvingade unge Martin att umgås med sina kompisar minst en timme varje helg men även då tänkte han på fotboll och räknade ner tiden tills han äntligen fick träna. Han blev även mobbad vilket bara tände på hans vilja att lyckas. Som 15åring blev han uttagen till pojklandslaget och hade provspelat för flera storklubbar som Chelsea och Ajax och när han var 17 år fick han provspela för Inter. (När Zlatan var 17 spelade han fortfarande i MFF i superettan)  och tre dagar sedan fick han kontrakt. Han fick speltid och imponerade på ledarna i Inter men när han var 18 blev han skadad och därifrån gick allting neråt. Han mådde så dåligt att han försökte begå självmord.

för alla er som är så ivriga att lyckas, läs hans bok " I skuggan av San Siro" . Den är en riktig eyeopener även om man idrottar eller inte.