Förra fredagen alltså fredagen den 13 var jag och såg Friday the 13th på bio, återigen utsatte jag mig själv för en skräckfilm på bio, att jag aldrig lär mig. Den handlade om samma sak som den första varianten som kom ut 1980 och de tio andra.

Jag hade tre riktigt bra platser, i mitten av nästsista raden, och såg faktiskt fram att se filmen och lovade mig själv att bli alltför rädd men så satte sig en krampig jätte bredvid mig och tog ifrån mig mitt armstöd :(. Anyways, filmen började med att ett gäng ungdomar som var ute och campade nära Cristal lake där det en gång låg ett läger och där Jason Vorhees en gång drunknat. Ungdomarna ville bara campa men det kom för nära lägret, en efter en blev de mördade av just Jason Vorhees. Okej, hittills klarade jag mig, var inte rädd eller något men när Jason kom in i bilden började jätten bredvid mig att hurra och varje gång han dödade började han säga saker som: Gött, gött, Nice, de såg de komma, de förtjänar det m.m. och om inte det är läskigt så vet jag inte längre vad som är. Nu var jag inte längre inte rädd för filmen utan för jätten som satt bredvid mig och njöt av det.

Filmen fortsatte med att Clay Miller (Jared Padalecki), ni vet sötisen som spelar Dean i Gilmore Girls, i alla fall, han åkte ut dit för att leta efter sin syster som försvann för en månad sedan när hon var ute och campade. Han stöter på ett annat gäng ungdomar som är där ute för att ha en good time men som tyvärr förvandlas till en mardröm. Clay Miller överlever och hittar sin syster som Jason konstigt nog inte dödade och lyckas mörda Jason. Nu blev jätten bredvid mig panikslagen och börja säga: Han är inte död, han är inte död, man kan inte döda Jason. And he was right.

The unborn

Igår var jag och såg the unborn och herre min gud va dålig den var. När jag läste recensionerna i tidningarna så fick den dåliga omdömen men eftersom nästan alla skräckfilmer får dåligt tänkte jag att det kanske skulle vara bra, så fel jag hade.

Det var som om man hade tagit alla kända skräckfilmer och slagit ihop dem till denna, den innehöll allt. En ung tjej som såklart är huvudrollen, hennes bästa vän och kille som inte tror på henne förrän det försent, små läskiga barn som dyker upp överallt, slemmiga insekter, demoner, exorcism och till och med en jävla hund.

 Missförstå mig inte nu, den var så så läskig men jag är jättelättskräm så jag vet inte ens om ni hade tyckt att den var läskig. Ni borde gå och se den bara för att uppleva hur kass den var.

Jag har lärt mig min läxa och ska lita på filmrecenseras omdömen.

Juste den innehöll även konstiga medicinska experiment på Auschwitz.

Jag har alltid gillat Kanye West, för han inte är som alla andra. När alla andra rappade om sina go shorty it's your birthday låtar höll han sig till att skriva riktig hiphop/rnb. Hans texter har alltid haft någon djupare betydelse, vilket dagens hiphop inte verkar ha. Han har producerat stora artister som Jay-Z, John Legend, Alicia Keys och Nas innan han började med sin egen solokarriär, vilket visar hur mycket han vet om branschen. Han är väldigt modig att göra en skiva nu med tanken på allt han har gått igenom på senaste tiden. Hans mamma dog förra året i november efter att komplikationer hade uppstått vid en skönhetsoperation, henne stod Kanye väldigt nära och som om det inte räckte så bröt han och hans fästmö Alexis Phifer den 18månaders långa förlovningen. Även om han själv inte erkänner det verkar denna cd handla om hans upplevelser.

Bästa låten på skivan : Welcome to Heartbreak och See you in my nightmares.

Zlatan är Zlatan.

Nu är han historisk. Tredje guldbollen i rad. Förtjänade han den? Probably.

Jag gillar inte honom värst mycket, kan bero på att han spelar för Inter och jag är milanista per sempre. Enligt mig är han överskattad, jag blir frustrerad när folk skriver att Zlatan är Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna. Jag vars föräldrar inte ens var påtänkta när Gre-No-Li spelade i Italien vet hur stora de var, så lite arg blev jag över hur journalisterna i Sverige kunde glömma bort de, i Milano hyllas de fortfarande så varför inte här?

Bättre blev det inte när min svensklärare gav mig boken "Zlatan är Zlatan" att läsa och jag var säker på att det skulle sluta med att jag tände eld på den eller något liknande men no worries boken är hel. Den var faktiskt bra, så pass bra att jag köpte den till min kompis som avgudar Zlatan (för hans utseende inte karriär annars hade vi nog inte kunnat vara vänner).

Man får läsa om Zlatans uppväxt, vilket är som vilken annan unge som helst, förutom att han gick runt med en boll överallt, sov med den och irritera sina grannar med den. Redan som liten var han medveten om sin skicklighet. Han var bara inte medveten redan då utan även självsäker. Han växte upp i Rosengård, där var tvungen att armbåga sig fram för att synas, vilket har format hans starka psyke. Han fick tidigt lära sig att klara sig själv och av pappa Sefik fick han lära sig att aldrig lita på någon. Hans föräldrar var bra föräldrar men det var kompisarna som var familjen och Rosengård var skolan. Hans betyg var inte så värst bra men Zlatan är inte dum, han var bara inte så intresserad utav skolan, han la i stället ner all sin tid på fotbollen.

Som elvaårig förstod Zlatan inte varför han inte redan spelade i Malmös A lag, redan då visste han även att han skulle bli proffs, han var säker på det. Men allt var inte alltid så lätt för Zlatan, när han var 15 var han nära på att lägga av med fotbollen. Varför? Jo, för att han inte hade lyckats utveckla som resten av sina kompisar, han var sen in i puberteten och var för tunn jämfört med sina lagkamrater. Då fick Zlatan förlita sig på sin teknik att ta sig förbi motståndarna men om det inte gick bra i början gav han upp direkt, vilket man kan märka även när han spelar matcher nu. Han fick lite speltid och ville ge upp, ville sluta med fotbollen men tränarna övertalade honom att stanna en säsong till. Zlatan växte till sig och lyckades få en ordinarie plats i laget.

Man får följa Zlatan från Rosengård ända till Amsterdam och slutligen Milano, boken är faktiskt väldigt intressant och man förstår varför Zlatan är som han är. Visst har han gjort onödigt dumma grejer och även de finns med i boken. Även när han tuggar tuggummi under nationalsången, bråkar med svensk media, snor andras straffar eller bojkottar landslaget så är han vår Zlatan och vår Zlatan kommer han att förbli.

Men alla har inte det starka psyket det krävs för att lyckas, Martin Bengtsson debuterade som 16åring för Örebro Sks Alag och var nog större talang än vad Zlatan någonsin var, han likt Zlatan visste redan som nioåring att han ville bli proffs. Han tränade tre timmar varje dag i tre år och till slut fick föräldrarna nog och tvingade unge Martin att umgås med sina kompisar minst en timme varje helg men även då tänkte han på fotboll och räknade ner tiden tills han äntligen fick träna. Han blev även mobbad vilket bara tände på hans vilja att lyckas. Som 15åring blev han uttagen till pojklandslaget och hade provspelat för flera storklubbar som Chelsea och Ajax och när han var 17 år fick han provspela för Inter. (När Zlatan var 17 spelade han fortfarande i MFF i superettan)  och tre dagar sedan fick han kontrakt. Han fick speltid och imponerade på ledarna i Inter men när han var 18 blev han skadad och därifrån gick allting neråt. Han mådde så dåligt att han försökte begå självmord.

för alla er som är så ivriga att lyckas, läs hans bok " I skuggan av San Siro" . Den är en riktig eyeopener även om man idrottar eller inte.

När jag sitter och tittar på postkodsmiljonären brukar jag låtsas att det är jag som tävlar om miljonen bara för att kolla hur långt jag kommer, haha mobbad jag vet. Anyways en dag var jag en fråga ifrån 10 000 och jag hade inte använt en enda säkerhetslina och så kommer frågan

"Vad heter John Ajvide Lindqvist debutroman från 2004?" . Jag hade inte den blekaste aningen men eftersom det bara fanns två svarsalternativ så gissade jag och fel blev det. Då så var det inte lika kul att titta på det programmet längre men jag var så uppretad att jag förlorade att jag tänkte bara för det ska jag läsa den boken!

Det gjorde jag inte så klart men någon vecka senare började man göra reklam för filmen och då började jag läsa den. För jag ville se filmen men eftersom det är en skräckfilm var jag tvungen att läsa den för att veta vad som skulle hända för jag kan inte titta på skräckfilmer speciellt inte på bio, det slutar med att jag stirrar på vägen höger om mig och missar allt. Men efter jag hade läst boken så var jag ännu mer nervös för att se filmen för nu visste jag vad som skulle komma och det var läskigt.

I lördags samlade jag ihop mod och gick och såg den.

De handlar om 12årige Oscar, han bor med sin mamma i Blackeberg. I skolan blir han mobbad och han har inte modet nog att slå ifrån trots att han vill det.  Oscar fascineras utav mord och fantiserar själv hur han mördar sina mobbare. En dag flyttar Eli in i samma hus som Oscar. Flickan Eli, som aldrig fryser för hon har glömt hur man gör, som luktar konstigt och som kräks av godis intresserar Oscar på något sätt och snart blir de mycket goda vänner.  Oscar märker snabbt att Eli inte är som alla andra och han får snart reda på att hon är vampyr men det stör honom inte. Hon lär honom säga ifrån och livet för Oscar aldrig varit bättre. Men som vilken annan bok som helst så uppstår problem som försvårar vänskapen och hur det går får ni läsa själva :).

Filmen är väldigt bra men eftersom jag hade läst boken innan så hade jag högre förväntningar, i boken får man följa alla de olika karaktärerna och hur de tänker och känner, det får man inte i filmen. Jag skulle rekommendera alla att gå och se filmen och sedan läsa boken, för det är en av de bästa jag har läst.


asmila.

( it's britney bitchs nya album släpps på fredag och det hyllas världen över, kanske något att inskaffa ?)

Min kära mormor var på besök och gjorde mig till ett städmonster, så jag har inte gjort så mycket förutom att städa då. Helt isolerad från kulturvärlden var jag, ingen musik inga böcker ingen film knappt någon tv på någon vecka.  Fast hade jag fått frågan om vilket diskmedel som var bäst så hade jag lätt kunnat skriva en uppsats om varför yes förtjänar den utmärkelsen. Väldigt bra diskmedel. Väldigt väldigt bra.

Anyways ..

Det tog tid, jag fick vänta länge för att få tag på en av hans böcker men han har ju precis fått nobelpris, så of course vill alla läsa hans böcker.

Jean-Marie Gustave Le Clézio, är en fransk-mauritisk författare som debuterade med romanen Rapport om Adam 1963. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2008 med motiveringen:

 "Uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen"

Back to the book, jag började som sagt läsa Le Clezios bok Raga och den var inte världens intressantaste i början, ska ni veta.  Jag började läsa den på geografin och för första gången kände jag att de min lärare pratade om lät intressant och de händer inte ofta.

Boken handlar om ön Raga eller Pentecôte som den också heter, den tillhör ögruppen Vanatau som ligger i stilla havet. Le Clezio skriver om allt från dess historia till myterna som finns på ön, man kan inte kalla den en faktabok eftersom Le Clezio blandar fantasi och sanning när han skriver boken. Ju mer man läste desto intressant blev den och jag gillar att läsa om länders historia men han skriver om saker som jag inte hade ingen aning om vad det var som tex blackbirding men tur så finns wikipedia. Boken är intressant men inget jag hade velat läsa igen, det är ingen bok som man inte kan lägga ifrån sig, jag fick fan tvinga mig själv att läsa klart den och den är bara på 100 sidor men för er som gillar att läsa om civilisationer bortom er krets och om öar ni knappt kan uttala namnet på så är det en bok för er. Missförstå mig inte nu, Le Clezio skriver på ett jätte intessant sätt och boken är verkligen bra skriven men detta var helt enkelt inte en bok för mig men jag har hört att hans senaste Allt om vind är bra, enligt många den bästa han har skrivit hittills så jag kanske borde ta och läsa den, kanske när jag är några decennier äldre.

HUR cool är inte kanye west, längtar tills hans nya skiva släpps lalala.

that's all.

Jag har varit dum. Inte skrivit här på evigheter, foolish of me. Men nu jävlar ska jag skriva så ofta att ni kommer att tröttna på mig, oh yes indeed.

Jag vet inte varför jag bara intresserar mig i verklighetsbaserade böcker, det är nog inte för att läsa om hur andra har det värre än vad jag har haft utan mer för att läsa och inspireras av hur starka människor är och vad de har gått igenom. Nyligen läste jag en bok som Oprah rekommenderade och då var jag så klart tvungen att läsa den, haha Oprah har jävligt stort inflytande på mig, fem böcker har jag köpt de senaste året och alla har jag sett på the Oprah show, fjantigt jag vet.

Boken den heter Night, skriven av nobelpristagaren Elie Wiesel. Jag läste den på engelska för jag hittade inte den på svenska och för att variera lite ( jag försöker läsa varannan bok på engelska ). Den gick ganska snabbt att läsa ut, inte bara för att den är en sådan bok man inte kan lägga ifrån sig utan den är inte så tjock.

Nu till handlingen, boken handlar om Elie Wiesel och hur han överlevde Auschwitz, man får följa Elie och hans familj redan innan kriget och hur det var att leva utan knowledge av vad som väntade de och att splittras från sin familj. Han skriver även hur det var att se alla de hemska sakerna i lägret och slutligen hur det var att överleva och gå vidare efter allt som hade hänt. För att sammanfatta det hela så är boken ganska hemsk och rå men så värd att läsa. Man känner skuldkänslorna han har över att ha överlevt och sakerna han fick göra för att överleva, jag hade nog inte klarat av det. Kort recension blev det men jag vill inte förstöra något för någon som kanske har tänkt läsa den. För er som likt mig gillar verklighetsbaserade böcker, rekommenderar jag boken, läs den ni kommer inte att ångra er.

goodday, 
 
asmila.

Sist men inte minst, Asmila Becarevic. Ursprungligen från Bosnien, uppvuxen med att mamma lyssnade på bosnisk schlager och pappa bosnisk rock och Metallica så klart, det gjorde att jag blev väldigt öppen till all slags musik, nästan. Om det finns något som jag inte tål så är det screamo-musik, ni vet hård skriksång där man knappt hör vad de skriker, det är fan bara läskigt men no worries Caroline och Jonatan tål det. Förutom musik så är jag inte så jätte intresserad utav kultur men det lär ändra snart, whether I like it or not.

En låt som jag har lyssnat om och om igen på denna veckan är Jordin Sparks like a tattoo. Hon vann förra årets American Idol och har redan hunnit släppa ett album, bli modell och bli internationellt känd och är bara 18 år ung, fan ta henne. Det känns som om idolerna i USA och England lyckas bättre internationellt än de hemma i Sverige, tror knappast de i USA sitter hemma och lyssnar om och om på Marie Picasso eller Marcus Fagervalls skiva men de i USA kanske är mer talangfulla. Fast det känns inte som om rösten är så viktig längre om man vill släppa en skiva, det räcker nog med att man har bra låtskrivare och ser bra ut, host host Rihanna host. Årets idol är en riktig flopp enligt mig, massor av 16åringar som har hoppat av skolan för att försöka bli idoler, kom igen ni är sexton, det spelar nog ingen som helst roll på hur bra de sjunger, jag lyssnar inte på sextonåringar, sorry. Visst finns det folk som lär göra det men enligt mig förstör de bara sin framtid. Men jag måste ändå titta på idol men endast för Katrin Zytomierska. Hon är cool. Visst är hon frispråkig men det är därför tv4 anställde henne och hon väcker uppmärksamhet vilket bara är bra för programmet. Okej, så hon sa att en deltagare var lite bögig men man sjunger för sig själv om man säger att man inte själv tänkte på det. Att anmäla händelsen till granskningsnämnden är nog lite överdrivet men men. Det kommer alltid att finnas människor som står ut vilket leder till frågan: Får man bete sig hur man vill i tv? Så klart inte men man borde få vara sig själv, vilket jag tror att Katrin är. No worries Katrin de lär gå över, man kan jämföra med när Zlatan tuggade tuggummi under nationalsången för några år sedan, vilket för uppfattades som kränkande och medierna fick det att framstå som ett integrationsproblem och man började tro att Zlatan vägrade sjunga nationalsången men svaret är att Zlatan helt enkelt inte kan nationalsången.

Nu måste jag rusa och se vad för rolig sak Katrin hittar på ikväll,

So long for now,

asmila.