Du är vad du äter?
Jag är säker på att några som läser den här bloggen sett "Du är vad Du äter" med Anna Skipper på TV3. Och visst är det ett skrämmande program. Fruktansvärt egentligen. Nu kanske ni tror att jag syftar på de "stackars" människor som överätit och blivit kraftiga och nu måste kämpa för att gå ned i vikt. Men så är det inte, jag pratar om det totala skitsnack som Anna Skipper väller ur sig, 45 minuter varje vecka (eller hur länge det nu är - ska inte påstå att jag följer programmet).
Hon står i nationell TV och påstår saker som det absolut inte finns några belägg för och deras sanninghetshalten är inte långt över en promille. Om ni verkligen vill gå ned i vikt, så lita inte på vad Anna Skipper häver ur sig i TV utan leta reda på några bra kost och träningsböcker (brukar finnas bra böcker om man tar en titt på universitet har som kurslitteratur inom respektive område). Eller sök helt enkelt upp en bra PT (Privat Tränare) eller en kostvetare.
Nej, jag (och lika så kostexperterna och träningsvetare) sågar Anna Skipper och programmet Du är vad Du äter.
/J.
DIE WELLE
Historien är baserad på ett expriment i en high-school klass i USA för cirka 40 år sedan. Historieläraren Ron Jones bevisade att en klass, som alla var övertygade att en nazistisk stat aldrig skulle kunna upprättas igen, absorberade nationalsocialistisk praktik och succesivt blev "hjärntvättade".
I filmen handlar det om dagens Tyskland och hade inte filmen haft det pedagogiska experimentet att falla tillbaka på så hade åtminstone jag varit mer skeptisk till om detta verkligen skulle kunna hända.
Det är projektvecka på en skola i Tyskland, handligen faller på en grupp elever som ska spendera veckan med temat autokrati. Den populäre läraren entrar salen iklädd en Ramones T-shirt och i bakgrunden går refrängen "I don't care about history". Elevernas misstro till autokrati sporrar honom till att genomföra ett experiment på klassen.
Dag för dag rekapitulerar den klassens villiga förvandling till en disciplinerad och uniformerad kår. Under namnet "Die Welle" driver eleverna sig själva mot alltmer aggressiv sekterism. De blir allt mer våldsamma mot all kritik och alla som inte är med i gruppen. De skapar även ett hälsningstecken i form av en våg , formad med högerhanden, som rör sig under bröstkorgen. Något som är självklart är en motsvarighet av nazi-tysklands heilande.
På mindre än en vecka lyckas den tidigare anarkistiska läraren ta rollen som Führer och bilda en grupp som är villig att gå nästan hur långt som helst för att beskydda sin enighet.
Filmen är väldigt bra filmad ur ett estetiskt perspektiv och de unga skådespelarna övertygar och gör sina roller väldigt bra. Bristen hos filmen är dock att den enbart ger ett psykologiskt perspektiv på en auktoritär rörelse. Det fattas ett politiskt och socialt perspektiv och förklarar inte hur fascismen kunde växa fram som massrörelse i 30-talets Tyskland.
Dock så är det här definitivt en av de bästa filmerna jag sett på mycket länge och jag rekommenderar den väldigt, väldigt mycket. Jag hoppas också att några lärare kommer att visa den här filmen för sina klasser, jag tror det är behövs. Man fastnar väldigt lätt i filmen och sitter helt uppslukad från första scenen till eftertexterna.
Man får sig en tankeställare. Kan det hända igen? Kan man förhindra att det händer igen? Kanske! Om man visar den här filmen så kanske människor förstår hur lättpåverkade ungdomar kan vara och hur stor makt våra lärare egentligen har - det våra lärare säger, tar vi för givet är sant. Jag skulle verkligen vilja veta vad ungdomar i min ålder tänker om möjligheten till en fascistisk diktatur i Sverige idag.
Se den!!
Billie the Vision and the Dancers - Del 1
Billie the Vision and the Dancers är ett svenskt indiepop-band som bildades i Malmö år 2004. På senare tid har bandet blivit "upptäckt" och är nu är bandet påväg att "slå igenom". Så låter det iallafall om man ska tro på andra medier i Sverige som bevakar kultur. Man kan se rubriker som "Billie The Vision And The Dancers, ett av Malmös nya succéband" och "En toppenstart för nya malmöbandet, Billie The Vision and The Dancers".
Men, hur kan man räknas som nykomling eller som ett nytt band när man faktiskt släppt fyra skivor. FYRA skivor! Det är många etablerade band som inte ens har släppt hälften så många album. Sen så har dessutom Billie the Vision and the Dancers släppt sina skivor på ett unikt sätt.
De första tre albumen släppte de på internet i form av mp3-filer så att vem som helst skulle kunna ladda ned dem utan kostnad, vilket jag tycker är beundransvärt. Det fjärde kan man också ladda ned gratis, men de har skapat en e-tjänst som gör att du kan donera pengar till ett av deras konton om man känner att man vill bidra till bandets framtida projekt. Allt är egen producerat & skivorna ges ut genom deras eget bolag, "Love Will Pay The Bills".
Imorgon kommer en resumé av konserten och en intervju med några av bandet medlemmar. Hold tight!
Jonatan.
Oscarsgalan
I natt var det Oscarsgalan och som vanligt vann massor med duktiga skådespelare, regissörer och filmer det prestigefyllda priset. Dock så var det en nästan unik händelse som skedde under galan.
Vinnaren i kategorin Actor in a Supporting Role (Bästa manliga biroll) blev Heath Ledger för rollen som Jokern i filmen The Dark Knight. Han tilldelades priset postumt då han avled för exakt ett år och en månad sedan i en överdos av mediciner. Priset tillfaller istället hans dotter, Matilda, som är tre- och ett halvt år gammal. Hans föräldrar och hans syster var på plats under galan för att ta emot priset.
"Vi hade önskat att du vore här i kväll men vi är stolta över att ta emot det här priset å Matildas vägnar" var systerns , Kate Ledgers, ord då hon klev upp på scenen för att emot ta priset.
Även om det väldigt sällan delas ut pris postumt så var det ändå väntat av många. Heath Ledger gjorde en fantastisk tolkning av den gamla serieskurken Jokern, vilket var en av de stora anledningarna till Batman: The Dark Knight stora framgång.
Om man läser diverse artiklar ur olika medier så får man reda på att just Batman: The Dark Knight är den sista filmen Ledger medverkade i, men detta är inte fallet. The Imaginarium of Doctor Parnassus, kommer ha premiär i sommar. I den filmen delar Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell hans roll eftersom han dog innan han hann avsluta den. Dock ska den enligt obekräftade källor innehålla ett par scener som var Ledgers absolut sista.
/Jonatan, CultureCrew.
Blink 182
Jag skrev det här inlägget för några dagar sedan, då det var mer relevant, men ni får nöja er med att få det nu =D.
BLINK-182 är tillbaka.
Ingen reaktion?
BLINK 182! ÄR TILLBAKA!
Ni som lyckats missa vilka Blink 182 är (hur man nu lyckas med det?) så är Blink 182 en amerikansk rocktrio som mellan1992 och 2005 tog rocken, punken, skatepunken och alternativ rock och bildade något som endast kan beskrivas som Blink 182 egen poprock genre. Väldigt få band har skapat sig ett så stort namn inom så pass många olika stilar.
2005 splittrades bandet och de tre medlemmarna startade egna projekt på var sitt håll. Tre band bildades, ett av varje respektive medlem. +44, Angels & Airwaves och Boxcar Racer blev de gamla Blink-182 fansens subsitut för det forna bandets beroendeframkallande hits.
Dock så var det en stor mantel att axla. För stor. Fansen bad, tiggde och bönade för en återförening. 2009 kom den. Nyheten slog ned som en bomb bland fans, på bara några timmar så var nyheten spridd över alla världens hörn. Alla visste att Blink-182 var tillbaka. Och att de redan är i studion och ett skivsläpp och turné är inplanerat redan för 2009 blev en bonus.
Travis Barker var med om en flygplans olycka för någon månad sedan, vilket fick de tre medlemmarna att för första gången på 4 år vistas i samma rum. Många spekulerar om olyckan kan ha varit den avgörande orsaken till återföreningen. Även om många är nyfikna och vill veta, så är det nog ingen som egentligen bryr sig. Vårat Blink 182 är tillbaka! Och iallafall jag vet en som ska stå först i kön när biljetterna till deras konsert i Sverige släpps!
Piraterna
Som ni alla säkert har märkt så har massmedia på senaste tiden haft ganska stor fokus på fildelning, allt från TV-program, WEBB-TV, inslag på nyheter, artiklar, insändare och debatter. Överallt pratas det om fildelning, och med rätta får man väl säga med tanke på den pågående rättegången mot männen bakom The Pirate Bay. Jag tänker skriva ett eller flera inlägg här inom kort där jag kommer ta upp fildelning, så hang in there!
Iallafall så har jag under lovet läst en bok som heter "Piraterna" som är skriven av Anders Rydell och Sam Sundberg. Boken har givits undertiteln "de svenska piraterna som plundrade Hollywood" och återger historiken bakom fildelning, med fokus på Sverige, The Pirate Bay, Piratbyrån och Piratpartiet.
Förutom rena fakta som t.ex när och var den första piratebay servern kopplades upp så finns t.ex ett helt kapitel som beskriver den första piratkonventionen någonsin som tog plats i Bryssel 2007.
Boken innehåller också intervjuer med pirater, åklagare, politiker, musiker och ungdomar för att nämna några. Den är faktiskt väldigt intressant, oavsett om man har intresse för fildelning eller inte. Boken vidrör många vettiga synpunkter och argument för respektive mot fildelning. Det spånas även på hur effekten blivit på vårt kulturella samhälle, är effekten negativ eller positiv? Något direkt svar finner man inte, men man ges en rad fakta, påstående, ideér och tankar och därefter är det upp till var och en att bilda en egen uppfattning.
Jag rekommenderar boken starkt!
Sharing is Caring!
The Bucket List
Istället för att ligga kvar på sjukhuset och vänta på ett mirakel så bestämmer de sig för att göra en "bucketlist" vilket är en lista där de skrivit upp allt de måste/vill göra innan döden. Alltså ger sig de två männen ut på ett sista äventyr där de reser världen över och prövar bl.a på skydiving och att köra racerbilar.
Det är en enormt rolig film som ibland har sina glimtar av seriösa ögonblick där man nästan blir lite tårögd. Hur som helst så kan man förvänta sig att sitta med ett leende på läpparna under hela filmen! Både Freeman och Nicholson gör utmärkta roller och jag hade inte kunnat tänka mig att någon annan hade gjort det bättre.
Har ni inte sett den så se den! Den passar alla oavsett ålder och humor.
The Express
Davis blir antagen till college där han spelar amerikanskfotboll och visar sin enorma talang. Skolan som tidigare varit ett ett av ligans sämsta lag står plötsligt obesegrade inför den nationella finalen. Finalen är mot Dallas i Texas där de svarta spelarna får ett minst sagt hotfullt bemötande. De får inte gå genom huvudentrén på hotellet, de får sova i en skrubb och de får inte äta frukost på någon av de "fina" restaurangerna.
I matchen använder sig Dallas spelare av väldigt fula metoder och gör allt för att skada Davis samtidigt som (den vita) publiken uppför sig hetsigt och nästan kaotiskt genom att skrika glåpord och ha rasistiska flaggor och dylikt. Plötsligt går det upp för laget att matchen inte bara gäller en pokal längre utan deras ståndpunkt när det kommer till rasism.
En väldigt gripande historia måste jag säga, jag har varit väldigt svag för sådana här filmer sedan Remember the Titans och därför får ni ta mitt glorifierande med en nypa salt. Det är inte alls säkert att ni tycker om den lika mycket som jag, men om ni gillat Remember The Titans, We Are Marshall eller Facing The Giants så är det här en film ni kommer avguda lika mycket som jag gör.
"reserverad för tyckfel" =D
- -
Jonatan
Blondinbella
Jag själv har precis kommit hem från gymmet och sitter nu med min mumsiga lussekatt och en kopp varm choklad med vispgrädde framför mig och råkade komma in på "BB's" blogg där jag såg att hon börjat skriva igen. Ett av dagens inlägg (29/12) handlar om träning, framför allt styrketräning. Det är ganska rolig läsning, inte bara från hennes sida utan även från folk som kommenterat. Själv satte jag nästan lussekatten i halsen och hade en nära döden upplevelse, men vi får hoppas på en mildare reaktion hos er =).
Jag är mycket väl medveten om att den där utsökta julskinkan, risgrynsgröten och lussekatten som man så gärna trycker i sig i juletid får en mängd människor att börja noja över sin vikt. Dessutom så står det nya året framför dörren och nyårslöften ska skrivas, även om man inte håller dem mer än kanske 2 veckor, max en månad.
Men när ni sätter igång med träning, se då till att inte lyssna på människor som häver ur sig påståenden till höger och vänster, som egentligen inte har någon som helst kunskap. Bra exempel (på dåliga källor) är bl.a. blondinbella, aftonbladets "må bra" redaktion och framför allt skribenterna för msn.se.
Läs tips nummer två, så förstår ni vad jag menar.. (se bild).
Jag hade kunnat skriva en rad elakheter och motbevisat precis allt hon skrivit, men det är jul så jag ska vara snäll! Dock så är det rätt underhållande läsning på hennes blogg. Jag undrar om hon "gör sig dummare än vad hon är", eller, kanske inte..
-->
Jag kommer dock tillbaka med mer seriösa inlägg inom kort! Ska bara läsa sista sidorna i min senaste bok. (bara typ, 300 kvar ^^)
Gott Nytt År!
~ Jonatan
Rockbjörnen!
På tal om Coldplay så kommer jag fram till det som var poängen med det här inlägget! Det är dags att rösta fram vinnarna till Rockbjörnen 2008! Man röstar på olika artister i 13 olika kategorier, som bland annat; Årets Utländska Grupp, Årets Kvinnliga Artist, Årets Svenska Album, Årets Svenska Live-Akt och Årets Svenska Nykomling.
Artister som In Flames, Kent, Markus Krunegård, Lars Winnerbäck, Miss Li, Amanda Jenssen. Håkan Hellström, The Killers och, så klart!, Coldplay finns att rösta på. Jag tänkte dela med mig vad jag röstade på och motiveringar till detta =D.
Om ni inte orkar läsa allt på en gång kan ni ju läsa en kategori om dagen fram tills julafton, det är ju 13 dagar dit - passande, eller hur?
Årets Svenska Kvinnliga Artist;
Amanda Jenssen - Tvåan från Idol 2008 har slagit igenom ordentligt med sitt debut album och fångat många hjärtan. Precis som Caroline var lite förälskad i Darin blev jag förälskad i Amanda. Jag tyckte Amanda förtjänade att vinna Idol och allting tyder på att jag hade rätt, för var är Marie Picasso?
Årets Svenska Manliga Artist;
Lars Winnerbäck - Hur mycker jag än vill rösta på Håkan Hellström, så är jag ett Winnerbäck-fan sedan länge. Jag älskar att Winnerbäck är lite annorlunda och sticker ut lite. Rent musikaliskt så är han ett geni och live är han oemotståndlig. Hans låttexter är bäst i Sverige om man bortser från Jocke Bergs..
Årets Svenska Grupp;
In Flames - Hur många andra svenska band kan hävda att de är pionjärer inom en genre och att de är världsbäst på vad de gör? In Flames har hyllats av kritiker världen över och man kan ,utan att säga för mycket, påstå att In Flames är ett av Sveriges bästa band.
Årets Svenska Nykomling;
Melissa Horn - Tillsammans med Lars Winnerbäck gjorde Melissa Horn en av mina absoluta favorit låtar, Som Jag Hade Dig Förut. Mer motivering än så är överflödigt.
Årets Svenska Låt;
Jag är en vampyr av Markus Krunegård - Jag satt med beslutsångest över det här valet. Både Kents, Håll Huvudet Högt och In Flames, The Mirrors Truth var värdiga vinner tillsammans med den här låten. Eftersom jag röstade på In Flames och Kent i andra kategorier så var jag snäll och skänker min röst till Krunegård.
Årets Svenska Album;
Kent: Box 1991 - 2008 - In Flames var återigen nära på att få en röst här pga. deras fantastiska och nyskapande album. Men vem kan konkurrera med en samlings box från ett av de bästa banden i Sverige? Särskilt när boxen innehåller aldrig tidigare släppt material.. En utmärkt box vilket förtjänar en björn!
Årets Svenska Live-Akt;
In Flames - aldrig har det varit så mycket tryck på en konsert som när jag var på In Flames. Det var så svettigt, så varmt, så fysiskt krävande och så mycket kärlek. Obegripligt överväldigande. Bandet bjöd på en enastående show som jag skulle vilja se om och om igen och aldrig tröttna.
Årets Utländska Artist;
Pink - Bara tjejer i den här kategorien.. lite förvånande om ni frågar mig. Ingen av dessa skulle jag ha nominerat, så därför går min röst till den som jag tycker presterat bäst av de nominerade.
Årets Utländska Grupp;
The Killers - Med hitlåtar som "When We Were Young" "Read My Mind" och "Smile Like You Mean It" förtjänar de ett pris. Ett band i min smak! Dock var Coldplay bra konkurrenter!
Årets Utländska Låt;
Viva La Vida av Coldplay - även om de nu anklagas att plagierat melodin så är det här en fantastisk låt på alla plan. Självklara vinnare! För övrigt så förstod jag inte riktigt poängen med att nominera Jason Mraz - I'm Yours. Jag menar.. den är ju inte från 2008.. den har ju cirkulerat på nätet sedan 2006 tror jag..
Årets Utländska Album;
Coldplay: Viva La Vida - fantastisk skiva, alla låtarna är fullkomligt fantastiska. Utmärkande är dock Viva La Vida och Lost.
Lifetime Achievement;
Joakim Thåström - Vem kommer inte ihåg Ebba Grön med Thåström i spetsen? Han är en enormt duktigt musiker och dessutom har vi varit grannar. Enough Said.
Rockbjörnens MySpace Pris;
Billie The Vision and The Dancers - de var faktiskt riktigt bra på malmöfestivalen och även deras skiva är riktigt bra, dem förtjänar någon form av pris. Mitt andrahands val skulle ha varit Dead By April.
Vill ni rösta själva? Gör det då!
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen2008/
Jonatan.
En Av Grabbarna - Johan Höglund
Det är lätt att förälska sig i en sport, miljontals om inte miljarder människor är det redan och intresset ökar och ökar. I världens största sport, fotboll, så blir förälskelsen ofta total. Det slutar med att man tänker fotboll, drömmer fotboll och andas fotboll. Man fastnar ofta för ett lag, oavsett om det är lokalt, nationellt eller internationellt.
Men frågan är, hur långt kan man gå för sitt lag?
Johan Höglund är ett pseudonym till en person från insidan av Firman Boys. Firman Boys är en gruppering av huliganer, en s.k "firma". Medlemmarna i Firman Boys älskar AIK och är beredda att ta till alla medel för sitt lag. I boken skingrar Höglund ett flertal incidenter där man tar till grovt våld för att försvara och stå upp för sin klubb.
Det som började som en anarkistisk flamma i deras supportklubb Black Army blev en firma och var under lång tid (och kanske fortfarande är?) ledande på ligistscenen i Sverige.
Historien handlar om en pojke som under sina första år i tonåren börjar gå på AIKs ishockey och fotbollsmatcher där han bevittnar den ganska råa miljön där våld var ett vanligt inslag i vardagen. Pojken facineras av våldet och det utvecklas snart till ett sorts beroende. Hans liv kretsar kring AIK och våldet, och det blir hans personlighet. Han blir en av grabbarna.
Boken beskriver hur ett typiskt "box" kan se ut i dagens samhälle. Med "box" menar man helt enkelt en sammandrabbning mellan två firmor. En våldsam kamp som mer än en gång har krävt ett liv. Man får en liten insyn i hur denna verksamhet kan påverka och styra en klubb samt hur stort intresset för fotbollsvåld faktiskt är.
Man märker att Johan Höglund inte är en författare och att boken är väldigt enkelt skriven. Ibland så känner man att boken blir tjatig och upprepande. Men jag tyckte den var oerhört fascinerande och intressant. Jag vet inte riktigt hur jag ska bedöma den, boken kan vara väldigt bra för någon som har någon form av intresse av fotboll eller om debatten kring fotbollsvåldet. Samtidigt kan den förmodligen vara helt ointressant för någon som är likgiltig inför dessa ämnen.
"Vi är AIK"
- Firman Boys
av; Jonatan - Culture Crew.
Julklappstips!
Jag tänkte börja med lite julklappstips så här i juletider! Det är en skiva som jag starkt rekommenderar av gruppen Kings Of Leon. Skivan heter Only By Night och släpptes nyligen. Bandet är består av de tre bröderna Followill och deras kusin med samma efternamn. Det är ett rockband med lite influenser av blues och jazz.
Så har ni någon musikintresserad och har idé torka när det kommer till julklappar, så är det här ett givet köp!
Kings Of Leon - Only By Night
Rekommenderade låtar; Use Somebody, Closer och Revelry
Two And A Half Men är en serie jag missbrukar allt för ofta! I början började med att se ett litet avsnitt då och då när man råkade slå på TV:n, men det har nu eskalerat till ett fullt utvecklat missbruk. Varje avsnitt från säsong ett till sex har jag sett minst två gånger!
Man tycker att charmen och nöjet borde upphöra, men det kan jag inte påstå att det gör. Jag kommer på mig själv med att smygtitta igenom deras säsongs dvd titt som tätt. Man kan helt enkelt inte sluta skratta åt Charlies ständigt nya kvinnor med vars IQ är det enda som inte är högre än deras ålder, Alans ständiga problem med att hitta kärleken och hans ständiga dilemma med att uppfostra sin son och för att inte tala om Jakes häpnadsväckande dumhet och klockrena kommentarer!
Har ni någongång tråkigt? Då är den här dvd:n en julklapp som man till och med skulle kunna unna sig själv!
Two And A Half Men - Season 1 -> 6
Eller för er bokslukare! Vad sägs om Jan Guillous kult romaner om tempelriddaren Arn Magnusson? Jag själv har nämligen lusläst dessa tre böcker (Vägen till Jerusalem, Tempelriddaren & Riket vid vägens slut) och även den fristående romanen "Arvet efter Arn" ett flertal gånger.
De är fantastiska böcker och man kan med lätthet helt slukas av världen böckerna beskriver. De är välskrivna och med mycket detaljerade miljö-/person- och handlingsbeskrivningar dock utan att vara på något speciellt krävande språk.
Eller för den late, som inte orkar ta sig igenom
Men man skall inte klaga, det är ju trots allt Sveriges mest påkostade filmproduktion någonsin (jag erinerar mig om en summa runt 210.000.000kr, om det var per film eller tillsammans vet jag dock inte).
Enligt mig en av de bästa filmerna som producerats i Sverige. (tillsammans med Ingemar Bergmans filmer och Ondskan!)
Det var allt för den här dagen. Kika in regelbundet för nya inlägg ;D (vem vet, det kanske trillar in ett par stycken under morgondagen? den som lever får se!)
Vaarwel!
Jonatan.
ett kort inlägg =)
Jag har läst klart tre böcker och håller på med en fjärde. Jag har sett tre/fyra stycken nya filmer. Införskaffat ett dussin nya skivor och bokat biljetter till x-antal konserter. Och givetvis så ska ni alla få ta del av detta inom kort.
Men jag hinner inte skriva dessa nu, för nu är det dags för att dra till jobbet! Sista dagen på det här jobbet! ;D
We'll meet again.
J.
Läktarkultur
Det är relativt många år sedan jag började gå på Malmö FFs fotbollsmatcher, min första var nog redan 2002. Då var jag tolv år gammal och satt på Södra Läktaren på Malmö Stadion. MFF förlorade den matchen men när jag gick från stadion den kvällen var jag trollbunden. Ramsorna och stödet från publiken hade inte upphört mer än någon enstaka minut under hela matchen och detta fängslade mig. Jag menar, hemmalaget hade faktiskt förlorat men ändå så gick varenda supporter iklädd himmelsblått från stadion med huvudet högt.
Det var den första kvällen av många för min del. Att gå på MFF:s matcher blev väldigt snabbt en vana och det tog inte lång tid innan jag flyttade in på Norra Läktarens ståplats. Detta var ännu mer fängslande än tidigare. Att få vara en i mängden av alla de supportrar som stod där. Att vara en av de som sjöng tills halsen svek och sedan lite till. Att skrika av glädje eller ilska. Jag hade funnit ett element där jag verkligen trivdes.
Jag blev en del av Malmös läktarkultur och den blev en del av mig och så är det fortfarande idag. Jag har i år varit på varenda hemma match förutom en och även ett par borta matcher mot Helsingborg, IFK Göteborg, Hammarby och Trelleborg. Jag fullständigt älskar matchdagar, vinst eller förlust. Men det är klart, en vinst smakar så mycket sötare än en förlust.
Läktarkulturen idag är mycket mer än vad många tycks tro. Det är inte enstaka ramsor som ljuder på fotbolls arenorna idag utan det är ett trettiotal svängiga sånger med oftast mycket finurliga texter. Det är inte heller bara "hardcore" supportrarna som kan dessa, utan i princip alla på ståplats och "sjungade sitt" kan dessa sånger. Kanske låter fjantigt i era öron att vuxna män och kvinnor sjunger i samband med fotboll. Särskilt som alla fotbollssupportrar framställs som huliganer i dagens media.
Men med en capo som sköter sång valet och en trumma för att hålla takten så är tusentals stämmor inte fjantigt, utan det är imponerande, vackert och framförallt väldigt mäktigt. Men det är inte bara sånger som är läktarkultur idag, utan det är även mycket flaggor och banderoller. Dessa är handgjorda och mycket personliga och oftast väldigt estetiskt vackra. De kan antingen vara för att symbolisera en gruppering, stödja laget, håna motståndarna eller för att framföra ett viktigt budskap.
Flaggor & Banderoller på bortamatchen mellan IFK Göteborg och Malmö FF.
En annan form av läktarkultur är så kallade "tifon". Det är när en eller flera grupperingar organiserar en viss "show" skulle man kunna kalla det. I ett "tifo" brukar de flesta på ståplats läktaren vara delaktiga. Dessa är väldigt mäktiga och kan kosta stora summor pengar. Men det är många som är generösa och bidrar till sådana här evenemang då det är väldigt vackert och oerhört sammansvetsande för de som är delaktiga. Man blir en del av ett stort brödraskap kan man säga med risk för att låta "maffia" aktig..
Tifo på Malmö Stadion från derbymatchen mellan Malmö FF - Helsingborgs IF 2008
Det förekommer även lite pyroteknik i form av bengaler, "rökbomber" och raketer lite då och då. Väldigt stämmningsfullt enligt mig. Jag tycker, och många andra också, att allt det här hör till fotbollen. Vi är en del av fotbollen och lär alltid så förbli. Hoppas att ni som aldrig varit på en fotbollsmatch tar er tid en dag och går dit. Det är faktiskt inte så våldsamt och farligt som medierna många gånger påstår.
"Fotboll är inte på liv och död. Det är mycket viktigare än så"
Allt för mig! =D
Timbuktu - En Hi-5 & 1 Falafel
Jason Diakité. Dvärgen från Lund. Timbuktu.
Kalla honom vad ni vill, men nu är han aktuell igen. Jag säger det precis som om han har varit borta, men det har han ju inte. Det är ju trots allt mindre än ett år sedan han släppte sitt sjätte studioalbum "Oberoendeframkallande". Men nu är han alltså på gång igen, den här gången med sitt sjunde album "En Hi-5 & 1 Falafel".
Jag var exalterad då jag fick mailet angående den nya skivan, förväntningarna och förhoppningarna skenade iväg och väntan blev olidlig. Men så kom den hem en dag, och oj vilken besvikelse det blev.
Många håller med all säkerhet inte med då jag säger att Timbuktu var bäst när han släppte skivan "The Botten Is Nådd". Men det är vad jag tycker och det står jag för. Då kändes han ny och fräsch, någonting oerhört orginellt - och detta fast han då redan släppt två album och han ställdes i rampljuset.
Jag säger inte att han inte är bra, och jag kan absolut hålla med om att "Oberoendeframkallande" var ett bra album. Mycket bra till och med. Timbuktu gör bra musik och han gör det fort, kanske lite för fort. Sex stycken studioalbum, ett live album tillsammans med Damn! och även två skivor i hans andra band "Helt Off" - och allt detta sedan 2000.
Trots hans produktivitet så är fansen giriga, alla vill ha mer. Resultatet av detta kan vi se på det nya albumet, det känns oerhört förhastat. Rent musikmässigt känns det tråkigt, segt, upprepande och är helt enkelt ingen höjdare. Men, Jason är ju känd för sina genomtänkta texter och detta levererar han tillsammans med tydliga budskap.
Men visst, kanske är jag bortskämd med bra musik. Kanske har jag för hög standard och orimliga förväntningar, vad vet jag? Men nej, det här är inte bra tyvärr. Det är så att man kan ha det som bakgrundsmusik, men det är absolut ingenting jag tänker leta fram för att specifikt lyssna på just det här albumet.
Samtidigt så finns det ljusglimtar i mörkret i form av låtarna "Tänk Om", "Dom Hinner Aldrig Ikapp" och "Glömten I Ögat". De är inte många, men de finns.
Jag hoppas Timbuktu tar det lite lugnt i framtiden, låter "musiken komma till honom" och inte stressa fram en ny skiva. Jag vill ha den gamla, galna, unga hiphopparen från Lund som aldrig upphör överraska.
Jag tar fram sågen och sågar albumet! 4/10, det är okej, men inte bättre. Tyvärr.
/Jonatan.
In Flames - Live 2/11 GBG
Jag vet inte riktigt vad för lögn jag ska dra till med för att slippa skämmas över att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag.. Eh, det har ju trots allt varit ett händelsefullt lov och när man sedan kommer tillbaka till skolan så känns det som om tiden bara rinner iväg. (Där ser man, jag kom på en ändå!)
Nej, men jag skäms lite över att jag inte skrivt - jag har trots allt haft kultur upp i halsen de senaste veckorna. Jag har, till min fasa, börjat på fyra olika böcker och det tar därför fyra gånger så lång tid att få klart en bok att recensera! :) Men det kommer, det lovar jag.
Det har även släppts lite ny musik värt att kika på (eller ska man säga "lyssna på"?). Denna har spelats ivrigt i mina högtalare såväl som i min ipod, men mer om detta om någon dag.
Till saken. För en vecka sedan var jag i Göteborg, närmare bestämt Lisebergshallen där ett av mina absoluta favoritband hade sin sista Sverige/Europa spelning på ett tag. Bandet jag talar om heter In Flames och är ett svenskt (från Göteborg faktiskt) och spelar så kallad "melodisk death metal". Varför det är death metal och inte bara metal vet jag faktiskt inte, detta har varit ganska kontoversiellt bland In Flames fans över åren. På senare år har nämligen bandets stil ändrats radikalt, iallafall enligt mig själv.
Men vi säger melodisk death metal eller "gothenburg metal" som det faktiskt också heter. Ja, det är faktiskt så att In Flames skapat sin egen genre! Hur många andra band kan säga att de gjort detsamma?
Men till saken! (Igen!)
In Flames hade med sig två förband, svenska Sonic Syndicate och franska Gojira. Båda inom hårdrocks genren.
Sonic Syndicate som "nyligen" slog igenom gjorde ett mycket imponerande förbands framträdande. Kort, energiskt, kraftfullt och underhållande. Vad mer kan man begära?
Att man sen kan sjunga med i nittionio procent av låtarna ger även den där lilla extra kicken. Och som grädde på moset så hoppade de två sångarna ut bland publiken och gjorde en riktigt klyschig crowdsurf. Men det hör till, och visst älskar vi det. Som ett extra plus så har Sonic Syndicate förmodligen Sveriges snyggaste basist! (Karin Axelsson). Och det är ju inte fy skam.
Jag tänker inte skriva något längre om Gojira, eftersom jag tyckte de var det sämsta jag hört i musikväg på länge. Om man lyssnar på den "här sortens" musik, alltså hårdrock, så lär man sig snabbt att kunna skilja de olika banden, sub-genres, stilar och helt enkelt vad som är bra och vad som är dåligt. Gojira var verkligen inte i min smak, och de flesta andra i publiken tycktes hålla med mig. Applåderna i slutet var inte för att bandet var bra, det var för att de äntligen var klara. Tror jag.
In Flames då. Sveriges frontfigurer på den världsomfattande rockscenen. Kanske ett av Sveriges mest kända band någonsin. Och enligt mig, världsbäst live. Det här var min tredje visit som publik och hardcore fan till detta underbara hårdrocksband.
Första gången jag såg dem var på Hultsfred då de spelade istället för Linkin Park. Jag kommer såväl ihåg de första orden Anders Fridén sa; "Ni ser förvånade ut! Vi är inte Linkin Park - vi är tio gånger billigare och hundra gånger bättre!"
Det ligger något i det, även en kylig söndagskväll i november i centrala Göteborg.
Man inleder med ett stilrent intro med 8-minuters låten "The Chosen Pessimist" och därefter brakar det loss. Hitlåtar som Trigger, Come Clarity, Cloud Connected, Alias och My Sweet Shadow avlöser varandra och det ges inte mycket tid för publiken att stå stilla och återhämta sig.
Det är något speciellt med att vara på konsert, särskilt när man delat blod, svett och tårar med resten av publiken. Bokstavligt talat. Så kallad "mosh" uppstår av sig själv när flera tusen personer ska försöka hoppa i takt med bas/trumm gången. Det puttas, trycks och dras från alla håll och kanter, men det är sånt man får leva med. Med facit i hand så blev det inte värre än ett tiotal blåmärken. Har man gett sig in i leken får man leken tåla - och jag kan inte säga att jag direkt känner mig "hotad" i en publik där det är så mycket kärlek. För kärlek är det, ren och äkta kärlek.
Om man lämnar publiken en stund och fokuserar på scenen så är det mycket som händer. Anders Fridén lyckas hålla publiken fängslad hela tiden och på hans sätt att röra sig, sjunga och prata så ser man att han älskar musiken, han älskar oss, och han älskar sitt jobb. Showen är påkostad, det är trots allt sista spelningen på turnén, i deras hemstad och framför tusentals ivriga fans som girigt slukar allt som händer på scenen. Det är pyroteknik, fyrverkerier och en enastående ljusshow i världsklass.
Konserten avslutas med "Take This Life", en av mina personliga favoriter, som får igång den redan hypade publiken ännu mer och succén är ett faktum. Absolut en av de bästa konserter jag någonsin varit på, och definitivt ett minne för livet.
Blåmärken, svett, tårar, blod, lång resetid och summan pengar det kostade till trots, det var helt klart värt det och jag skulle göra samma sak igen. Det var med darriga ben, bankande hjärta, halvdöv och uppfylld av euforisk lycka man lämnade Lisebergshallen.
"I want you to lead me, take me somewhere. Don't want to live in a dream one more day"
Ojdå, det blev ett riktigt långt inlägg - men det är ni värda ;D
/Jonatan, CC.
Three Days Grace
Three Days Grace är ett "gammalt" band på sätt och vis. När tre av de nu fyra medlemmarna bildade gruppen så var de bara fjorton år gamla. De hette Adam Gontier(Huvudsångare och Gitarrist), Brad Walst(Basist) och Neil Sanderson(Trummis&Sångare) och bandet hette då Groundswell. 3 år senare släppte de ett eget producerat album, men detta gick helt enkelt inte vägen. Bandet behövde en nystart och bestämde sig för att byta namn till Three Days Grace.
Ett par år senare mötte de Gavin Brown, som nu är prisbelönad producent. Han hjälpte bandet att producera en ny skiva och även att marknadsföra dem.
De slog igenom och tog strax in en fjärde bandmedlem, gitarristen Barry Stock. Bandet gav sig ut på långa turneér över hela USA och Kanada. Dock kom ett stort bakslag då huvudsångaren Adam Gontier togs in på ett rehabiliteringscenter för sitt missbrukande av droger. På rehabiliteringscentret så skall han ha skrivit i princip alla låtar som senare producerades till deras andra skiva. Lyriken i låtarna är väldigt mörka, men samtidigt inspirerande. De beskriver hur man kan känna när allt bara är motgångar och hur man tar sig därifrån och överlever.
Albumet placerade sig högt på både kanadensiska och amerikanska top listor och alla singlar som släppts har nått så högt som första och andra placeringar. Gruppen är just nu i studion för att spela in sitt tredje album vilket beräknas släppas under första halvåret 2009. (En skiva som jag längtar efter!)
Nu till själva konserten.
Three Days Grace har tidigare bara varit på en europa "turné", vilket egentligen bara omfattde fem spelningar i Tyskland. Man har även varit förband till Breaking Benjamin på en hanfull konserter i Europa. Så när de nu gjorde en egen enskild tyskland turné kände jag att det var ett måste att se dem! (Trots att jag såg dem för bara någon månad sedan)
Jag älskar att vara på konsert, det finns nästan inget bättre. Förväntningarna, längtan efter den dagen man får chansen att se ett av sina favoritband på scen. Det är först när man är där man förstår på riktigt att man delar dessa känslor med runt 15 000 andra personer där.
Bara resan dit och köa för att komma in är en upplevelse. Man träffar mycket personer som man aldrig annars skulle få för sig att prata med, men när det är konsert så fokuserar man på likheterna - alltså kärleken till bandet.
Även om allt innan konserten är så underbart spännande och roligt så är det helt oväsentligt när man väl ser bandet kliva på scenen. Musiken var helt fantastisk, bandet gick verkligen in för att ge oss en show vi aldrig skulle glömma och de lyckades! Adam Gontier har en fantastisk röst, men hans scennärvaro är nästan snäppet bättre. Han fick varje person i publiken att känna sig delaktig.
Under en av deras låtar "Riot", som är en rocklåt med ganska högt tempo så började Gontier hoppa omkring på scenen och uppmanade publiken att göra likadant. Men kan gärna tycka det är löjligt att stå och hoppa, att det är rent värdelöst och har inget syfte. Men när 15000 andra personer hoppar samtidigt så rycks man med och man hoppar av glatta livet helt enkelt.
Den här konserten var fullständigt fantastisk och placerar sig på "top10 konserter" listan! (Den listan kanske kommer här på bloggen snart också ;D) Jag rekommenderar alla som har chansen att gå och se detta fantastiska band!
Och har ni inte chansen så kan ni ju alltid köpa deras DVD "Live at the Palace" så får ni uppleva det lite iallafall!
Magnus Betnér - Uncut
Betnér har en egen stil som sticker ut ganska mycket. Hans stil karaktäriseras av hans "rakt på" kritik och sin uppriktighet. Han skiter blankt i vad andra tycker om honom och han kör helt enkelt sitt eget race.
Hatobjekt som bl.a Ebba Von Sydow, Runar Sörgard och Linda Rosing får sig en rejäl känga allt för jämnan av Betnér. Men även den stereotypiska Svensson familjen får även sin beskärda del av kritik.
Men inte bara enskilda personer får kritik utan han "angriper" även samhället, nynazister och polisen.
Genom sina skämt så förmedlar Betnér sina egna åsikter, vilket man tycker ingen borde kunna undgå - men tydligen så sker det titt som tätt.
Magnus Betnérs sadistiska och satiriska humör faller mig verkligen i smaken. Kanske så är inte denna långfilm någon film man skrattar till rakt igenom, men den är definitivt underhållande. Flera gånger i filmen så lämnar Betnér skämten och pratar några sekunders allvar.
Ser man den här filmen bör man vara beredd på skarp, intelligent och rapp humor av, enligt mig, en av Sveriges bästa komiker. Den är ocensurerad, hård, vulgär och fulltständigt underbar.
Med det här säger jag inte att jag håller med alla hans åsikter men han har mer än en poäng.
Se den! är det enda jag säger!
Jonatan
Rise Against - Appeal To Reason
Jag tänkte börja detta inlägg med en liten prestentation om mig själv!
Jag heter Jonatan, är arton år och går tredje året på gymnasiet. På fritiden så styrketränar jag & umgås med vänner så mycket jag kan. Annars så spenderar jag mycket tid till kultur i olika former.
Jag är filmfantast, jag fullkomligt älskar att gå på bio eller helt enkelt sitta hemma och titta på filmer - gamla som nya.
Jag är även enormt intresserad av musik, då jag spelar och skriver själv. Jag har ganska bred musiksmak som ni förmodligen kommer märka under årets gång! Allt mellan Lars Winnerbäck, In Flames och Svenska Akademien finns i Ipoden.
Jag är även förtjust i konst i form av design, foto och teckning. Tycker om att spendera lite ledig tid över till att rita lite bilder, bland annat lite tatueringar. Även värt att nämna så är jag mycket fascinerad av s.k läktarkultur som försigår på fotbollsmatcher bland annat.
Men nog om mig, och till ämnet!
---
Den sjätte oktober släpptes ett nytt album av Rise Against kallat "Appeal To Reason". Det är deras femte album sedan bandet formades 1999. Det är ett amerikanskt punk rock band med fyra medlemmar.
Albumet är liknande deras tidigare, med lite små modifikationer. Dock är varje låt väldigt olika. De har blivit kända för sin ganska aggressiva musikstil och sina politiska texter. Låtarna är oftast i högt tempo med väldigt catchiga refränger som kan sätta sig i huvudet på vem som helst! Sångaren Tim McIlrath har en mycket orginell röst och get extra krydda till musiken.
Efter att ha lyssnat igenom skivan ett par gånger den senaste veckan så kan man konstatera att de lugnat ner sig en smula. Men då menar jag verkligen en smula, inte mer.
Deras politiska texter med kritik mot barnarbete, krig och korruption är tydligare nu än innan. Detta kan man se på deras första singel från albumet, "Re-educate through labor" - vilket solklart är kritik mot barnarbete, och eftersom singeln släpptes bara dagar innan OS i Peking så kan man ju konstatera att det är kritik mot Kina.
Jag har hört kommentarer från flertal håll där man är en aning besviken på tempominskiningen och bristen på deras annars så tydliga aggressivitet. Personligen tycker jag detta är ett väldigt bra album av en fenomenal grupp. Någon frågade mig hurvida jag tyckte detta var det bästa de skapat, men jag skulle nog vilja säga att deras förgående album "The Sufferer & the Witness" var en smula bättre!
Men jag tycker skivan är ett givet köp för alla Rise Against fans och människor som i allmänhet tycker om rock. Än så länge så har vi inget eget värderingssystem här på CultureCrew, så vi kör på det klassiska viset!
8/10!
Jonatan, CultureCrew.blogg.se
Första inlägget!
Första inlägget!
En kort introduktion vore kanske inte helt fel..
Vi är tre stycken artonåringar som beslutat att starta en blogg som projektarbete. Dels är det jag, Jonatan. Sen så är det två härliga tjejer också, Asmila & Caroline.
Själva bloggen i sig är inte klar, utan är under konstruktion! Alltså är det många frågor som fortfarande behöver besvaras, men vi återkommer med mer information så fort som möjligt!
Just nu jobbar vi för fullt med att få igång den här bloggen och hoppas på en intressant utveckling under årets gång.
Det var allt för den här gången. Vi kommer som sagt återkomma med mer information om hur bloggen ska skötas och utformas. Designen skall inom kort förbättras radikalt. Kanske trillar det in ett par personliga introduktioner också! Så håll öron och ögon öppna!
Med hjärtliga hälsningar,
Jonatan, CultureCrew.
