Jag vet inte riktigt vad för lögn jag ska dra till med för att slippa skämmas över att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag.. Eh, det har ju trots allt varit ett händelsefullt lov och när man sedan kommer tillbaka till skolan så känns det som om tiden bara rinner iväg. (Där ser man, jag kom på en ändå!)

Nej, men jag skäms lite över att jag inte skrivt - jag har trots allt haft kultur upp i halsen de senaste veckorna. Jag har, till min fasa, börjat på fyra olika böcker och det tar därför fyra gånger så lång tid att få klart en bok att recensera! :) Men det kommer, det lovar jag.

Det har även släppts lite ny musik värt att kika på (eller ska man säga "lyssna på"?). Denna har spelats ivrigt i mina högtalare såväl som i min ipod, men mer om detta om någon dag.

Till saken. För en vecka sedan var jag i Göteborg, närmare bestämt Lisebergshallen där ett av mina absoluta favoritband hade sin sista Sverige/Europa spelning på ett tag. Bandet jag talar om heter In Flames och är ett svenskt (från Göteborg faktiskt) och spelar så kallad "melodisk death metal". Varför det är death metal och inte bara metal vet jag faktiskt inte, detta har varit ganska kontoversiellt bland In Flames fans över åren. På senare år har nämligen bandets stil ändrats radikalt, iallafall enligt mig själv.

Men vi säger melodisk death metal eller "gothenburg metal" som det faktiskt också heter. Ja, det är faktiskt så att In Flames skapat sin egen genre! Hur många andra band kan säga att de gjort detsamma?

Men till saken! (Igen!)
In Flames hade med sig två förband, svenska Sonic Syndicate och franska Gojira. Båda inom hårdrocks genren.
Sonic Syndicate som "nyligen" slog igenom gjorde ett mycket imponerande förbands framträdande. Kort, energiskt, kraftfullt och underhållande. Vad mer kan man begära?

Att man sen kan sjunga med i nittionio procent av låtarna ger även den där lilla extra kicken. Och som grädde på moset så hoppade de två sångarna ut bland publiken och gjorde en riktigt klyschig crowdsurf. Men det hör till, och visst älskar vi det. Som ett extra plus så har Sonic Syndicate förmodligen Sveriges snyggaste basist! (Karin Axelsson). Och det är ju inte fy skam.

Jag tänker inte skriva något längre om Gojira, eftersom jag tyckte de var det sämsta jag hört i musikväg på länge. Om man lyssnar på den "här sortens" musik, alltså hårdrock, så lär man sig snabbt att kunna skilja de olika banden, sub-genres, stilar och helt enkelt vad som är bra och vad som är dåligt. Gojira var verkligen inte i min smak, och de flesta andra i publiken tycktes hålla med mig. Applåderna i slutet var inte för att bandet var bra, det var för att de äntligen var klara. Tror jag.

In Flames då. Sveriges frontfigurer på den världsomfattande rockscenen. Kanske ett av Sveriges mest kända band någonsin. Och enligt mig, världsbäst live. Det här var min tredje visit som publik och hardcore fan till detta underbara hårdrocksband.

Första gången jag såg dem var på Hultsfred då de spelade istället för Linkin Park. Jag kommer såväl ihåg de första orden Anders Fridén sa; "Ni ser förvånade ut! Vi är inte Linkin Park - vi är tio gånger billigare och hundra gånger bättre!"
Det ligger något i det, även en kylig söndagskväll i november i centrala Göteborg.

Man inleder med ett stilrent intro med 8-minuters låten "The Chosen Pessimist" och därefter brakar det loss. Hitlåtar som Trigger, Come Clarity, Cloud Connected, Alias och My Sweet Shadow avlöser varandra och det ges inte mycket tid för publiken att stå stilla och återhämta sig.

Det är något speciellt med att vara på konsert, särskilt när man delat blod, svett och tårar med resten av publiken. Bokstavligt talat. Så kallad "mosh" uppstår av sig själv när flera tusen personer ska försöka hoppa i takt med bas/trumm gången. Det puttas, trycks och dras från alla håll och kanter, men det är sånt man får leva med. Med facit i hand så blev det inte värre än ett tiotal blåmärken. Har man gett sig in i leken får man leken tåla - och jag kan inte säga att jag direkt känner mig "hotad" i en publik där det är så mycket kärlek. För kärlek är det, ren och äkta kärlek.

Om man lämnar publiken en stund och fokuserar på scenen så är det mycket som händer. Anders Fridén lyckas hålla publiken fängslad hela tiden och på hans sätt att röra sig, sjunga och prata så ser man att han älskar musiken, han älskar oss, och han älskar sitt jobb. Showen är påkostad, det är trots allt sista spelningen på turnén, i deras hemstad och framför tusentals ivriga fans som girigt slukar allt som händer på scenen. Det är pyroteknik, fyrverkerier och en enastående ljusshow i världsklass.

Konserten avslutas med "Take This Life", en av mina personliga favoriter, som får igång den redan hypade publiken ännu mer och succén är ett faktum. Absolut en av de bästa konserter jag någonsin varit på, och definitivt ett minne för livet.

Blåmärken, svett, tårar, blod, lång resetid och summan pengar det kostade till trots, det var helt klart värt det och jag skulle göra samma sak igen. Det var med darriga ben, bankande hjärta, halvdöv och uppfylld av euforisk lycka man lämnade Lisebergshallen.

"I want you to lead me, take me somewhere. Don't want to live in a dream one more day"

Ojdå, det blev ett riktigt långt inlägg - men det är ni värda ;D

/Jonatan, CC.