Det är en vecka sedan Malmö FF spelade sin sista match i Allsvenskan 2008. Många kanske undrar varför jag skriver om fotboll här, det här är ju trots allt en kulturblogg. Men det är inte sporten i sig jag tänker ta upp, utan det som sker på läktarna.

Det är relativt många år sedan jag började gå på Malmö FFs fotbollsmatcher, min första var nog redan 2002. Då var jag tolv år gammal och satt på Södra Läktaren på Malmö Stadion. MFF förlorade den matchen men när jag gick från stadion den kvällen var jag trollbunden. Ramsorna och stödet från publiken hade inte upphört mer än någon enstaka minut under hela matchen och detta fängslade mig. Jag menar, hemmalaget hade faktiskt förlorat men ändå så gick varenda supporter iklädd himmelsblått från stadion med huvudet högt.

Det var den första kvällen av många för min del. Att gå på MFF:s matcher blev väldigt snabbt en vana och det tog inte lång tid innan jag flyttade in på Norra Läktarens ståplats. Detta var ännu mer fängslande än tidigare. Att få vara en i mängden av alla de supportrar som stod där. Att vara en av de som sjöng tills halsen svek och sedan lite till. Att skrika av glädje eller ilska. Jag hade funnit ett element där jag verkligen trivdes.

Jag blev en del av Malmös läktarkultur och den blev en del av mig och så är det fortfarande idag. Jag har i år varit på varenda hemma match förutom en och även ett par borta matcher mot Helsingborg, IFK Göteborg, Hammarby och Trelleborg. Jag fullständigt älskar matchdagar, vinst eller förlust. Men det är klart, en vinst smakar så mycket sötare än en förlust.

Läktarkulturen idag är mycket mer än vad många tycks tro. Det är inte enstaka ramsor som ljuder på fotbolls arenorna idag utan det är ett trettiotal svängiga sånger med oftast mycket finurliga texter. Det är inte heller bara "hardcore" supportrarna som kan dessa, utan i princip alla på ståplats och "sjungade sitt" kan dessa sånger. Kanske låter fjantigt i era öron att vuxna män och kvinnor sjunger i samband med fotboll. Särskilt som alla fotbollssupportrar framställs som huliganer i dagens media.



Men med en capo som sköter sång valet och en trumma för att hålla takten så är tusentals stämmor inte fjantigt, utan det är imponerande, vackert och framförallt väldigt mäktigt. Men det är inte bara sånger som är läktarkultur idag, utan det är även mycket flaggor och banderoller. Dessa är handgjorda och mycket personliga och oftast väldigt estetiskt vackra. De kan antingen vara för att symbolisera en gruppering, stödja laget, håna motståndarna eller för att framföra ett viktigt budskap.


Flaggor & Banderoller på bortamatchen mellan IFK Göteborg och Malmö FF.



En annan form av läktarkultur är så kallade "tifon". Det är när en eller flera grupperingar organiserar en viss "show" skulle man kunna kalla det. I ett "tifo" brukar de flesta på ståplats läktaren vara delaktiga. Dessa är väldigt mäktiga och kan kosta stora summor pengar. Men det är många som är generösa och bidrar till sådana här evenemang då det är väldigt vackert och oerhört sammansvetsande för de som är delaktiga. Man blir en del av ett stort brödraskap kan man säga med risk för att låta "maffia" aktig..




Tifo på Malmö Stadion från derbymatchen mellan Malmö FF - Helsingborgs IF 2008

Det förekommer även lite pyroteknik i form av bengaler, "rökbomber" och raketer lite då och då. Väldigt stämmningsfullt enligt mig. Jag tycker, och många andra också, att allt det här hör till fotbollen. Vi är en del av fotbollen och lär alltid så förbli. Hoppas att ni som aldrig varit på en fotbollsmatch tar er tid en dag och går dit. Det är faktiskt inte så våldsamt och farligt som medierna många gånger påstår.

"Fotboll är inte på liv och död. Det är mycket viktigare än så"

Allt för mig! =D