Vi var i mitten av december på bio och såg tre förhandsvisningar av nya biofilmer. Allt Flyter inleddes kvällen med, en film om ett gäng vuxna män som börjar träna konstsim efter att tjejlaget i innebandy vunnit över dem i innebandy och därmed också vunnit deras träningstider. Sportkillen Fredriks dotter, även hon konstsimmare, har precis tvingats bo tillfälligt hos honom och skäms över sin pappa och hans vänner, men accepterar det tillslut och börjar tycka det hela är ganska kul. Hon börjar träna dem, och målet blir VM.

Filmen har en ganska ovanlig handling, killar som tränar fotboll och i slutet lyckas är betydligt mer vanlig, men samtidigt även betydligt mer förutsägbart och tråkigt. Den visar också män som tar tillbaka en sport som numer anses kvinnlig, till en manlig sport, som det ju faktikst var från först början. Pappans förhållande till dottern som bara blir bättre och vänskapen mellan alla i laget gör att flimen blir spännande samtidigt som den i sina stunder är grymt kul.

Varför folk var besvikna på filmen när de kommit ut ur salongen kan jag inte förstå, för det var en trevlig film som man blir glad av, trots att jag nog inte hade sett den två gånger. Känns som om folk inte gillar filmen bara för att man "ska" ha något emot svenska filmer, vilket är otroligt fel för det är ofta i svenska filmer jag hittar det bästa.

Har sedan alla började prata om filmen Twilight fått intrycket av att vara en fattig, romantisk och typisk ungdomsfilm, där de förstört något som kunde bli en cool vampyrfilm. Varför vet jag inte, kanske för att de har blandat in romantik i en film där jag bara vill se vampyrer eller för att jag trodde alla gillade den för att Robert Pattinson är med. Men efter att för någon dag sedan ha sett den blev jag helt lost på filmen, det var en av de bästa filmer jag sett på länge!

Filmen börjar med att Bella flyttar från sin mamma och Arizona till sin pappa i regniga Forks, och får direkt en massa vänner och killar efter sig på skolan. Men hon intresserar sig för Edward, en i ansiktet kritvit, ganska egen kille som i början verkar hata henne. Dagen då han på nolltid tar sig från ett ställe till ett annat för att med bara handen trycka undan en bil som sladdar emot Bella, bekräftar hennes misstankar om att han är konstig. Att Edward är kall, vit, snabb och inte visar sig i solljus är bara några saker som får Bella att tvivla på att han är normal, och det framgår att han är vampyr. De är då båda redan mer eller mindre besatta av varandra blir då ändå tillsammans.

Filmen är jättesnygg, speciellt färgerna, rakt igenom. Soundtracket var stämningsfullt och passade bra in, man var ganska tacksam att slippa de typiska poplåtarna som annars skulle ha spelats när det var collegemiljö.

Skådespelarna var också kanon, Robert Pattionson blev hur snygg som helst som vampyr och om man redan gillade honom som Cedric i Harry Potter måste man älska honom nu. Kristen Stewart som Bella lyckades verkligen spela så förvirrad och irriterad som man kan tänka sig att hon emellanåt var på Edward och som ny på en helt ny skola.

Jag har alltid gillat Kanye West, för han inte är som alla andra. När alla andra rappade om sina go shorty it's your birthday låtar höll han sig till att skriva riktig hiphop/rnb. Hans texter har alltid haft någon djupare betydelse, vilket dagens hiphop inte verkar ha. Han har producerat stora artister som Jay-Z, John Legend, Alicia Keys och Nas innan han började med sin egen solokarriär, vilket visar hur mycket han vet om branschen. Han är väldigt modig att göra en skiva nu med tanken på allt han har gått igenom på senaste tiden. Hans mamma dog förra året i november efter att komplikationer hade uppstått vid en skönhetsoperation, henne stod Kanye väldigt nära och som om det inte räckte så bröt han och hans fästmö Alexis Phifer den 18månaders långa förlovningen. Även om han själv inte erkänner det verkar denna cd handla om hans upplevelser.

Bästa låten på skivan : Welcome to Heartbreak och See you in my nightmares.

Zlatan är Zlatan.

Nu är han historisk. Tredje guldbollen i rad. Förtjänade han den? Probably.

Jag gillar inte honom värst mycket, kan bero på att han spelar för Inter och jag är milanista per sempre. Enligt mig är han överskattad, jag blir frustrerad när folk skriver att Zlatan är Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna. Jag vars föräldrar inte ens var påtänkta när Gre-No-Li spelade i Italien vet hur stora de var, så lite arg blev jag över hur journalisterna i Sverige kunde glömma bort de, i Milano hyllas de fortfarande så varför inte här?

Bättre blev det inte när min svensklärare gav mig boken "Zlatan är Zlatan" att läsa och jag var säker på att det skulle sluta med att jag tände eld på den eller något liknande men no worries boken är hel. Den var faktiskt bra, så pass bra att jag köpte den till min kompis som avgudar Zlatan (för hans utseende inte karriär annars hade vi nog inte kunnat vara vänner).

Man får läsa om Zlatans uppväxt, vilket är som vilken annan unge som helst, förutom att han gick runt med en boll överallt, sov med den och irritera sina grannar med den. Redan som liten var han medveten om sin skicklighet. Han var bara inte medveten redan då utan även självsäker. Han växte upp i Rosengård, där var tvungen att armbåga sig fram för att synas, vilket har format hans starka psyke. Han fick tidigt lära sig att klara sig själv och av pappa Sefik fick han lära sig att aldrig lita på någon. Hans föräldrar var bra föräldrar men det var kompisarna som var familjen och Rosengård var skolan. Hans betyg var inte så värst bra men Zlatan är inte dum, han var bara inte så intresserad utav skolan, han la i stället ner all sin tid på fotbollen.

Som elvaårig förstod Zlatan inte varför han inte redan spelade i Malmös A lag, redan då visste han även att han skulle bli proffs, han var säker på det. Men allt var inte alltid så lätt för Zlatan, när han var 15 var han nära på att lägga av med fotbollen. Varför? Jo, för att han inte hade lyckats utveckla som resten av sina kompisar, han var sen in i puberteten och var för tunn jämfört med sina lagkamrater. Då fick Zlatan förlita sig på sin teknik att ta sig förbi motståndarna men om det inte gick bra i början gav han upp direkt, vilket man kan märka även när han spelar matcher nu. Han fick lite speltid och ville ge upp, ville sluta med fotbollen men tränarna övertalade honom att stanna en säsong till. Zlatan växte till sig och lyckades få en ordinarie plats i laget.

Man får följa Zlatan från Rosengård ända till Amsterdam och slutligen Milano, boken är faktiskt väldigt intressant och man förstår varför Zlatan är som han är. Visst har han gjort onödigt dumma grejer och även de finns med i boken. Även när han tuggar tuggummi under nationalsången, bråkar med svensk media, snor andras straffar eller bojkottar landslaget så är han vår Zlatan och vår Zlatan kommer han att förbli.

Men alla har inte det starka psyket det krävs för att lyckas, Martin Bengtsson debuterade som 16åring för Örebro Sks Alag och var nog större talang än vad Zlatan någonsin var, han likt Zlatan visste redan som nioåring att han ville bli proffs. Han tränade tre timmar varje dag i tre år och till slut fick föräldrarna nog och tvingade unge Martin att umgås med sina kompisar minst en timme varje helg men även då tänkte han på fotboll och räknade ner tiden tills han äntligen fick träna. Han blev även mobbad vilket bara tände på hans vilja att lyckas. Som 15åring blev han uttagen till pojklandslaget och hade provspelat för flera storklubbar som Chelsea och Ajax och när han var 17 år fick han provspela för Inter. (När Zlatan var 17 spelade han fortfarande i MFF i superettan)  och tre dagar sedan fick han kontrakt. Han fick speltid och imponerade på ledarna i Inter men när han var 18 blev han skadad och därifrån gick allting neråt. Han mådde så dåligt att han försökte begå självmord.

för alla er som är så ivriga att lyckas, läs hans bok " I skuggan av San Siro" . Den är en riktig eyeopener även om man idrottar eller inte.

Eftersom jag var en av alla de tjejer som var helt förälskade i Darin när han var med i Idol 2004, och faktiskt sedan dess följt honom mer eller mindre, var jag tvungen att ladda ner hans nya album "Flashback" som släpptes den 3 December. Men något annorlunda mot hans tidigare album tycket jag väl inte att det var egentligen, utan disko/pop- låtarna är kvar, blandat med ballader. Men vaför han skulle ändra på något han är bra på finns väl ingen anledning till, förutom att kanske förnya sig lite från sitt förra album, break the news. Men att han inte längre är 17, och bara idolfavorit märks, då både rösten och albumet känns mer moget och säkert.

Namnet Flashback kommer från att han på skivan gör en flashback till bl.a tiden han spenderade i Berlin och roadtripen han gjorde i USA, vilket låtarna handlar om. Låtarna har inte på denna skivan heller något djupare budskap än att han varit på ute på klubbar och dansat, men ibland kan man behöva sådan musik också.

Darin har själv varit med och skrivit några av låtarna på skivan, och det borde han fortsätta med och skriva ett helt album själv nästa gång. Jag tror det hade blivit bättre, än när någon annan ska skriva om hans flashbacks? Skivan var iaf i stort bra, och låtarna jag efter att ha lyssnat igenom fastade för var "runaway" och "karma".

/Caroline

Ny design. Fortfarande krånglar deras kodsystem med mitt :>   men jag jobbar på att fixa det. Nu är den iallafall någorlunda uppdaterad. Dock ska headern ändras inom kort samt ska hela menyn (nu till vänster) att göras om. Samt så kanske det sker små mindre förändringar under tidens gång.

Work In Progress. Sakta men säkert.

/CC.

Att se Ola Salo göra en superroll som Jesus, i rockoperan Jesus Christ Superstar, kan man just nu se på Malmö Opera. Det är Ola som översatt Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices opera till svenska, och det känns inte fel en enda gång.

Det börjar med en cool inledning med de tolv lärljungarna som 70-tals hippies, där framför allt Judas som spelas av Patrik Martinsson sticker ut med en dels grym sångröst och en dels lika stor roll som Jesus. Sen kommer Ola in som Jesus med vita utsvängda byxor, lång vit rock och solglasögon och sätter sig i en vit päls-"tron".

Musikalen utspelar sig under Jesus sista dagar, fram till korsfästelsen. Ola Salo lever upp till förväntningarna man hade under hela musikalen, och förutom honom och Judas, så är Emma Lyrén, som Maria Magdalena värd att nämnas, som gjorde väldigt bra ifrån sig speciellt när flera låtar var ihopsatta.
Att Jesus här spelas av en pop/rock-idol, är ganska följdriktigt för musikalen, då den första som någonsin spelade Jesus i denna musikal var Ian Gillan, Deep Purples sångare, och båda två passar med sina otroliga skrik de kan få till emellanåt.

Slutet med korsfästelsen, då Jesus hängar där själv på en mörk scen, och det börjar regna lite, var bland det snyggaste i hela musikalen, man hade inte kunnat få det finare på film!

Caroline